EN ROSA VÅR

 
Idag var det fredag och vi gick en runda till posten för att hämta ut en del paket som luggit lite för länge där nu. Äntligen hade Noelias vår mössa och halsduk kommit som jag förhantsbeställt för ganska länge sedan. Jag hann börja tro att vi inte alls skulle ha någon nytta av dem där ett tag. Idag vaknade vi dock upp till snö igen så nog hinner dom komma till användning allt. Det blev i färgen rosa nu då igen, för ovanlighetens skull. Tur att båda mina barn klär så bra i rosa med tanke på hur mycket jag gillar rosa. Noelias favorit färg är grönt, men det brukar gå till överstyr med gröna kläder. Vi dyker i tvättkorgen och söker dom febrilt om dom är smutsiga då.  Nu har jag ganska så svårt att bestämma mig för rosa eller vita converse, Elias tycker inte man behöver två par converse medans jag kan tycka att man behöver 200. Hemma hos oss är det jag som köper kläder och bestämmer ganska långt på den fronten, dyrare inköp brukar vi ändå disskutera igenom. Mest för att det känns mer okej att köpa om han också tycker något är fint. Hur gör ni hemma hos er med barnens kläder när ni handlar?  Bestämmer du? han? tillsammans?
 
 
 
Både halsduk och mössa kommer från Gugguu.

det är bara kaos

Jag hinner inte med, jag hinner inte med den. Tiden G Å R   F Ö R   S N A B B T  ! ! ! ! ! Jag har så mycket att tänka på så jag tänker inte alls. Jag har glömt rådgivningen pinsamt ofta, likaså mina astma kontroller. Jag är glad så länge jag vet mitt och mina barns namn, går man och börjar fråga deras födelsedatum är det redan överkurs.Min son som föddes igår blir åtta månader, åtta månader. Mina barn leker och gör hyss tillsammans. Man har två stycken som blir lite för tysta ibland.
 
Det är spännande tider, det är ledsamma tider, det är glada tider, det är stressade tider, det är nya tider på kommande. Snart ska allt ner i flyttlådor för att vi ska bege oss till våran nya stad, jag tror inte riktit det är sant ännu. Skåpen ska rensas, renovering ska planeras in i minsta lilla detalj. Att planera sin dröm är något man tycker är roligt så länge man ser fram emot den, men eftersom inte tiden finns blir det för mycket stress. Kanske det inte blev så roligt som man tänkte sig. Vilka tapeter ska finnas i barnens rum, vilka färger ska väggarna målas. Jag hat älskar detta. Bland allt detta ska man försöka hinna älska och ge tid till sin pojkvän, likaså till sig själv.
 
Ibland undrar jag hur man någonsin ska kunna leva med något annat än kaos. Mest av allt önskar jag kanske någon skulle nollställa min hjärna igen, så den kunde tänka mer positivt. Nollställning av min kropp skulle också kunna hända. Sova en vecka i streck och ligga 24 timmar på massage bänken. En hel tå, en ny mage med dess innehåll och min kropp innan graviditeten. Ni hör jag är en riktig jävla kärring som bara gnäller istället för att glädjas mig åt det fina. Jag hör att jag borde skärpa mig själv, men hur ska man orka. Mitt liv är bara kontraster av vitt och svart, ljust och mörkt. Nu känns det som jag behöver se det som finns imellan också.
 

FÖR LÄNGE SEN

Jag har haft en riktigt pissig och jobbig period i mitt liv nu ett litet tag. Inte på grund av något som hänt, eller så men ja det bara blir så ibland för mig. Elias nämde åt mig att jag övergett min blogg lite och ja det har jag gjort för en liten stund. Eftersom jag vet att när mina jobbiga perioder kommer behöver jag lägga all min extra energi på mig själv, mina barn, min familj. Nu känns det äntligen roligt igen när jag stiger upp på morgonen, det känns som det är jag själv i min egen kropp. Vi har mycket spännande saker framför oss nu och det gör mig lite ångestladdad och stressad ibland. För mig att flytta till en ny stad, utan några vänner känns väldigt tungt faktist. Även om dom är kvar här så är dom inte där. Jag är förstås också förväntansfull och vi startar ännu en gång ett nytt kapitel i min och Elias bok. Jag är evigt tacksam för alla kapitel vi gör ihop, för det är med honom jag gör dom bäst.
 
I mitt huvud snurrar nu kakel, golv, köksbänkar, lampor, klädförvaring, gardiner. Alldeles för många timmar framför pinterest har gått åt och det känns verkligen som jag svevar lite på små rosa moln när jag tänker på dessa saker. Resten får ni fundera på ett tag till innan jag berättar. Nu ska jag krypa ner i Elias famn, för är det något man glömmer bort mitt upp i dessa ljuvliga och kaotiska småbarnsår så är det kärleken. Vissa perioder är man så upptagen av barnen att man knappt känner varandra. Jag förstår verkligen nu varför det finns så många böcker om hur man håller kärleken vid liv under små barns åren, så många sidor med tips. Alla förstår väl ändå att dom är helt meningslösa och INTE fungerar. Ljuva små barns år, så mycket kärlek och lycka men så mycket längtan efter att få sova. En levande zombie är det nya jag, så himla trendigt. 
 
 
Förresten vore det roligt om ni lämnade en kommentar om vad ni vill läsa om ?
Visa fler inlägg
!--Tradedoubler site verification 1264796 -->